Svenska datacenter brukar lyftas fram som världsledande, och i många avseenden stämmer det. Men det finns en obekväm sanning bakom den bilden: en stor del av de anläggningar vi idag kallar moderna är byggda för en arbetsbelastning som inte längre är den som driver investeringarna. De är dimensionerade för klassisk virtualisering, filservrar och vanliga molnapplikationer — miljöer där 5 till 10 kW per rack länge var gott och väl.
Med AI som primär drivkraft blir den designen snabbt ett hinder. Det som förändras är inte i första hand vilka servrar man köper, utan själva den fysiska miljön kring dem. El, kyla, golvbärighet och nätverk — alla fyra når sin gräns ungefär samtidigt.
Luftkylning hinner inte med längre
Densiteten i nybyggda AI- och HPC-miljöer har flyttat sig snabbt. Där normalracket historiskt legat på 7–10 kW ser vi idag AI-kluster som driftsätts från 40 kW och uppåt, och nya hallar som dimensioneras för 80–120 kW som utgångsnivå. Ett NVIDIA GB200 NVL72-rack går på nominella 120 kW men drar i praktiken 130–140 kW under last, och GB300 NVL72 ligger på 135 kW TDP med peak upp mot 155 kW beroende på arbetslast. Nästa steg — Vera Rubin NVL144 — rullar ut andra halvan av 2026.
Vid de nivåerna går det inte att kompensera med snabbare fläktar. Luften saknar helt enkelt värmekapacitet för att bära bort energin — fysiken sätter stopp någonstans kring 30–35 kW per rack för konventionell hallkyla.
Leverantörernas svar finns redan på hyllan
Det här är ingen kommande trend — produkterna finns att beställa idag.
Lenovos Neptune-plattform, nu i sin sjätte generation med ThinkSystem N1380-chassit och SC777 V4-noderna, är ett tydligt exempel. Den är byggd för 100 % varmvattenkylning av hela systemet — CPU, GPU, minne, I/O och lagring — och kan i fullt utbyggd konfiguration (tre N1380-enclosures per rack) leverera upp till 162 kW per standard-19″-rack utan traditionell hallkyla.
Dells portfölj pekar åt samma håll. De vätskekylda PowerEdge XE9780L och XE9785L är i GA sedan i våras och klarar upp till 192 Blackwell Ultra-GPU:er per system. XE9712 med GB300 NVL72-topologi fyller rollen för storskalig träning och reasoning.
Den nordiska paradoxen
Sverige har förutsättningar som är svåra att slå på papperet: fossilfri el i överskott, svalt klimat och — i växande utsträckning — fjärrvärmenät som faktiskt kan ta emot spillvärmen från en AI-hall.
Men den gröna elen och fjärrvärmen är bara halva ekvationen. Om själva hallen sitter fast i ett gammalt sätt att tänka kring effekttäthet — 10 kW per rack, luft som enda kylmedium, golv som inte är dimensionerat för 1,5 ton — så är fossilfri el bara ett argument på hemsidan.
Uppgradera eller bygga om från grunden?
Den frågan får vi ofta från kunder som sitter med en fungerande men äldre hall. Vårt ärliga svar brukar landa i några konkreta checkpoints:
- Klarar golvet den faktiska vikten — inte bara per rack, utan längs hela den korridor där CDU och rördragning ska ligga?
- Finns fysiskt utrymme för sekundärkretsen, och en trovärdig lösning för läckagedetektering?
- Är elmatningen dimensionerad för att kunna växa mot 100+ kW per rack idag?
- Klarar GPU-fabricen — Quantum-X800 InfiniBand eller Spectrum-X Ethernet — de trafikvolymer som träningen genererar?
Om två eller fler av de punkterna knakar blir en retrofit oftast en dyr kompromiss.
Vart är det på väg
Gränsen mellan IT- och fastighetskompetens håller på att suddas ut. De kluster vi levererar idag kräver dialog med elkonsult, VVS-konsult och fastighetsägare från dag ett.
På sikt kommer tokens per watt — hur mycket användbar AI-inferens man får ut per energienhet — troligen att ersätta PUE som det viktigaste nyckeltalet.
Funderar du på vad det här skulle innebära konkret för er miljö — ta gärna ett samtal med oss. Inget säljmöte, bara en öppen diskussion om förutsättningar, begränsningar och vad som är tekniskt rimligt de kommande tre åren.
